Det gamla torpet

Himlen är mulen, en svag vind rasslar lövträdens kronor. Nyss föll ett stilla sommarregn. Jag sitter på en sten i den gamla inägan några kilometer upp från landsvägen. Runtom står skogen tät, nästan hotfull.

Västerut i sänkan ligger kärret. Bäcken rinner därifrån ner till den lilla sjön. På sin väg vidare förmår den efter ännu någon halvmil att tillsamman med ett biflöde driva kvarnen. Åt öster är stigningen brant; efter halva kilometern står man fyrtio meter högre, på traktens högsta topp.

img_d897_torpetDet är mitt i en vildmark, men trots sin enslighet har platsen bebotts av människor sedan lång tid. Än finns det gamla torpet kvar och en stensättning visar omfattningen av tidigare bebyggelse. Bjälken ovan dörren bär inskriptionen 1865 och visst har de nittionio åren tagit ut sin rätt. Gårdsplanen är överväxt, i vinden bugar de gängliga gräsen. Stengärdena vid skogsbrynet är lavklädda, åldriga.

Den gångna vintern knäckte takåsen, den böjer sig mjukt mot mitten av stugan. Skorstenen av lagda platta stenar står mot skyn som ett monument över det förgångna. Dörrposterna är sneda och de förut vita knutarna har grånat. Spindelväv syns i fönstren. Bredvid ingången står en gammal kuskbock, trappan är överväxt men dörren står på glänt, inbjudande. Förfallet är stort, några bord och spisen är allt som finns kvar. Hål gapar lite varstans. Regnet letar sig in genom springorna.

Kartans torptecken saknar all aktualitet. Stugan skall aldrig mera komma att bli bebodd, i uthusets bås skall aldrig mera någon ko trampa. Den lilla köksträdgården vildväxer och stigen till källan borta i skogen försvinner, utplånas. Människofötter sliter den inte längre.

Jag kliver över gärdsgården, minnet av bruten mark, ser tillbaka på boningen som skall försvinna. Lyfter min hatt för dem som arbetat och strävat här ute i vildmarken; för stugan som varit deras hem.

[Kristianstadsbladet, 29 juli 1964.]

 

Läs också >> Den döda byn

Kommentarer inaktiverade.