Så ser det ut under marken i Åhus

 

Ett märkligt arbetsföretag fångade ofta intresset hos en liten Åhuspåg på hemväg längs mormors gata. Året var 1947.

Där det nu finns en lekpark vid korsningen mellan Skrågatan och Slottsgatan i Åhus gjorde då Uppsaladocenten Ivar Hessland en kärnborrning ner till urberget 182 meter under Åhus.

Sedan 1953 har Ivar Hessland varit professor i geologi vid Stockholms universitet. När han pensionerades förra året hyllades han av kolleger och elever med en festskrift som publicerats nu i dagarna (Stockholm Contributions in Geology, vol. 37).

I en av festskriftens artiklar presenterar jag en tidigare okänd alg som levde i Åhustrakten för omkring 100 miljoner år sedan. Jag upptäckte den i just det material som en gång borrades upp vid mormors gata. Det träffade jag på sådär trettio år senare vid Ivar Hesslands institution där jag arbetat med de organismer som levde i Skåne under krittiden.

Från borrkärnan som tagits upp genom berggrunden kan vi tolka hur Åhustrakten förändrats under en mycket lång tid. Urberget, som vi kan se sticka upp genom kritbergarterna på till exempel Fjälkinge backe, Kjuge kull och Ivö klack, ligger i Åhus 182 meter under markytan. Det är en rödaktig gnejs som bildats för omkring 1500 miljoner år sedan. Vad som hänt i Åhustrakten ända fram till för omkring 100 miljoner år sedan vet vi dock inte mycket om. Kanske har det varit land där under den mesta tiden.

Fin sand

Ovanpå urberget ligger ett nio meter tjockt täcke av sand. För närvarande är det inte möjligt att bestämma exakt hur gammal den sanden är – kanske kommer vi aldrig att få veta det.

Gammal havsbotten

Det är märkligt att se att en sand som är minst 100 miljoner år gammal och som ligger nära tvåhundra meter ner under markytan är lika lös och fin som den sand vi nu finner på badstranden i Åhus.

 

 

 

 

 

Profil från kärnborrning i Åhus, med särskild hänsyn till de äldsta/understa delarna.

 

Sanden har bildats en gång när en landyta vittrat. Den har sedan transporterats ut i havet med floder och när havets nivå stigit. Den sand som finns i borrkärnan är alltså – liksom lera, sandsten och kalksten – från en gammal havsbotten. Från de tider då Åhustrakten varit land och legat över havsytan finns ingenting bevarat. Då har tvärtom de översta tidigare skikten förstörts, eroderats och transporterats bort.

Från sådana nedbrytningsperioder bevaras ibland hårda ytor med konglomerat. Det är små rundslipade stenar och bergartsfragment som cementerats ihop under tiden när de låg just vid havsytans nivå. Ovanpå de understa nio metrarna sand ligger ett konglomerat som visar oss att havet dragit sig tillbaka från Åhustrakten. Hur länge landperioden varade kan vi bara gissa. Eftersom vi ännu inte har någon bestämd ålder längre ner, före urberget, måste alla våra gissningar bli mycket osäkra.

Grön sand

Konglomeratet följs uppåt av ett sex meter tjockt lager av grön sand. Färgen kommer från mineralet glaukonit som är vanligt i sand som avlagrats i hav. I den gröna sanden fanns fossila rester av en liten bläckfisk av det slag som brukar kallas vätteljus. Eftersom det tidigare varit känt när denna bläckfiskart först började uppträda i haven har det också varit möjligt att bestämma sandens ålder. Den anses vara från den del av krittiden som kallas cenoman – för ungefär 100 miljoner år sedan.

Sedan sanden lagrats på havsbottnen har någonting hänt. Området har snörts av från det öppna havet och på bottnen har istället lagrats lera. Kanske har landskapet något liknat det vi idag finner omedelbart söder om hamnen.

I det åtta meter tjocka lerlagret kan vi se en ny förändring: det är svart i bottnen och ljusnar uppåt. Detta tyder på att vattnet blivit syrehaltigare, friskare och djupare. På ett par nivåer i leran går det plötsligt att finna stora mängder av de fossila resterna av foraminiferer och radiolarier. De är mikroskopiskt små djur som bara kan leva i syrehaltigt och salt havsvatten. De visar oss här att när de sjönk till bottnen och bäddades in i leran hade vi återigen ett hav över Åhustrakten.

Okänd alg

I detta hav levde också en alg av en art som inte tidigare varie känd. Jag har gett den namnet Leiosphaeridia nelliae.

De flesta små alger är mycket spröda organismer som förstörs snart efter sin död. Det har emellertid visats på de senaste åren att många alger – långt flera än man trott – har ett mycket motståndskraftigt ämne i sina väggar. Ämnen av samma slag finns i sporer och pollen – de kallas därför sporopolleniner. De kan överhuvudtaget inte brytas ner på naturlig väg och därför är det möjligt att finna rester av dessa 100 miljoner år gamla alger i leran. (Det är faktiskt möjligt att i bergarter finna lager som bevarats i mer än 2000 miljoner år!)


 
Fossil mikroalg från borrning i Åhus, 164,5 meter,
Leiosphaeridia nelliae Lindgren 1981. Skalstrecket är 10 tusendels milimeter. Inneslutningen är en järn-svavel-förening (pyrit) som bildats av cellplasman. (Teckning efter fotomikrografi, SL.)

 

De här algerna är vanligen bara mellan 10 och 100 tusendels millimeter stora och måste naturligtvis studeras i mikroskop med stark förstoring. Innan detta blir möjligt måste de prepareras fram ur leran med hjälp av en serie starka syror: fluorvätesyra, saltsyra, svavelsyra och ättiksyra.

De delar av den levande algen som är avgörande för om den skall kunna föras till en bestämd grupp eller art bevaras inte hos fossilen – de delarna är inte motståndskraftiga mot påverkan under miljontals år och heller inte mot de starka syror som måste användas. Därför är det nödvändigt att klassificera fossila mikroalger i ett särskilt system utan direkt anknytning till de moderna algerna.

För att lösa en del problem har jag behandlat moderna alger med syror och sedan jämfört de bevarade motståndskraftiga delarna med vad som är bevarat hos fossila former. Denna metod kan ge ledtrådar men hela sanningen om hur dessa gamla alger är besläktade kommer vi aldrig att få veta.

Den nya algen från Åhus är en mycket enkel sfärisk form med en diameter omkring 14 tusendels millimeter. Den kan ha varit en grönalg eller kanske en blågrön alg; eftersom detta aldrig kan avgöras säkert samlas dessa sfäriska former i gruppen Leiosphaeridia. Sitt namn nelliae har Åhusalgen fått efter en paleontolog vid vetenskapsakademien i Leningrad.

Gästforskare

En stor del av forskningen om de fossila mikroalgerna har utförts i Sovjetunionen. Det blev möjligt för mig att arbeta som gästforskare en vinter i den berömda Akademistaden i Sibirien och i Leningrad hos professor Boris Timofeev. Det var han som i banbrytande arbeten på slutet av 1950-talet visade att alger bevarats som fossil också i långt mer än 600 miljoner år. Ännu för tjugo år sedan ansågs detta helt omöjligt och hans pionjärarbeten möttes med mycken skepsis.

Ovanför det leriga lagret har borrkärnan från Åhus 154 meter med sand, sandsten och kalksten från krittiden. Det som sedan lagrats på havets botten under de följande 70 miljonerna år har också eroderats och transporterats bort. Det enda spår vi kan finna från denna tid är ett avbrott i lagerföljden innan de översta fem metrarna med sand och jord. De har lagrats där efter det att den senaste landisen drog sig tillbaka för 12 500 år sedan.

Från den bevarade profilen genom det som är under Åhus finns mycket att lära om hur Åhustrakten utvecklats och om de organismer som levt där en gång för mycket länge sedan. Därför vill jag gärna återvända till min mormors gata.

[Kristianstadsbladet, Helg-läsning, 30 december 1981.]

En kommentar till Så ser det ut under marken i Åhus