Lars Gustafsson, 1936— 2016

 

När vi idag har nåtts av beskedet om professor Lars Gustafssons död har det varit naturligt att återvända till hans bok Strövtåg i hembygden från 1999.

Lars Gustafsson kom ursprungligen från Västerås, har varit professor i språkvetenskap i Texas men slutligen återvänt till Sverige.

 

Lars Gustafsson, 1999

 

I essän Anteckningar från Västmanland (sidan 22) skriver Lars Gustafsson om hur man i Vestmanlands läns tidning den 6 juli 1953 kunde läsa följande notis:

Sommarens hittills kraftigaste oväder gick över Västeråstrakten i lördags kväll, och även för länet i övrigt synes ovädret ha varit särskilt våldsamt. Åskan och regnet hade på sina ställen en ytterst våldsam hagelskur i följe – uppgifterna om haglens storlek sträcker sig ända till ‘plommon’ och ’ägg’. Över Västeråstrakten orsakade ovädret en stor förödelse, främst i trädgårdarna. Samtliga gurkplantor och kålplantor blev förstörda och stor förödelse vållades på jordgubbar och blommor.
  Ovädret var inte lika intensivt över hela linjen, det förefaller ha gått i vågor. Ovädret var svårast i Norra Ramnäs och på Brattheden slogs tegelpannorna sönder på taken. De största haglen vägde ett par hekto (?) och var mycket hårda. Nederbörden uppmättes till 18 mm och ovädret rasade en halvtimma.

Det kan vara värt att lägga märke till det lilla ironiska frågetecken med vilket tidningens lokalkorrespondent har försett uppgiften om hagelkornens storlek.
  Jag har själv hållit ett av dess berömda hagel, som krossade tegelpannor och rev sönder köksträdgårdarnas växter den där besynnerliga julidagen 1953, i handen.
  Jag glömmer aldrig detta oväder och det hemsöker mig ännu någon gång i drömmen.
  Det började med extrem julihetta, vindstilla, blanka vatten. En väldig, egenartad molnbank, upptornad och djupblå, växte fram över den västra horisonten.
  Haglen bultade som tusentals tunga hammare på taken. Temperaturen föll över tio grader på lika många minuter. Det egendomligaste var att se vattnet kastas upp meterhögt ur sjön Norra Nadden för varje hagelkorn som föll.
  Haglet som jag tog upp och höll i handen var stort som ett hönsägg, kan ha vägt upp till två och ett halvt hekto, snarast duvblått till färgen och av en extremt hård is, lagrad i olika tjocka skikt ända inifrån centrum och ut mot den glasartade ytan.

 

* * *

Prosten som såg allt handlar om kyrkoherden i Irsta, prosten Johan Fredric Muncktell (1764–1848). När det kommer till väder och vindar förblir likheten mellan vår egen tid och hans i en förvånande utsträckning.

Lars Gustafsson fortsätter (sidan 89):

Just Muncktells dagbok, med dess unikt noggranna väderiakttagelser har med åren övertygat mig om att det mesta pratet om klimatförändringar är lika lösligt och ovetenskapligt som nästan allt annat sådant prat.

Naturligtvis tror även jag på bronsålderns ekskogar, men att klimatförändringen skulle gå snabbt nog för att en enskild generation skulle kunna uppleva den tror jag är en myt i klass med storsjöodjuret och elektriskt förorsakade exem.

Sanningen är naturligtvis den att meteorologiska fenomen har en typisk kaotisk karaktär och att det — som Aristoteles säger i Poetiken — ”är sannolikt att något osannolikt inträffar”.

 

* * *

Jag är beredd att hålla med Lars Gustafsson, särskilt nu när det visats att de opreciserade så kallade klimatfrågorna hanteras av byråkrater som inte förmår att skilja mellan forskare och nyblivna studenter utan examen eller mellan väder och klimat.

Några grupper ägnar sig åt en odefinierad ”klimatfråga” medan andra ifrågasätter hela miljöideologin. Det har varit både skyfall och översvämningar också i Skåne och i Värmland.

En osedvanligt kall vinter och en makalöst varm sommar är med min bio-geovetenskapliga skolning inte tillräckliga skäl för att tala om ”klimatfrågor”. Kanske vill någon kalla mig bakåtsträvare inom miljövården, men samla, katalogisera och bearbeta data och vänta två- eller tre-hundra år med att bedöma min kompetens – då är det rätt tid att diskutera klimatförändringen. Res en sten bland träden där jag har haft mitt laboratorium.

 

Läs hela boken >> Strövtåg i hembygden av Lars Gustafsson, 1999

 

* * *

Den 3e juni 1953 var ingen vanlig dag, inleder Lars Gustafsson en av dikterna i sin nya samling Om begagnandet av elden. I denna dikt tar han upp ett ungdomsminne som han har behandlat tidigare, ett mäktigt åskväder över Västmanland, åtföljt av ett skyfall av hagel stora som stenbumlingar, enligt poetens egen försäkran så tunga som 250 gram.

Man kan älska Gustafssons poesi just för dess kombination av saklig exakthet och förundran inför världens märkvärdigheter. Hans uppfinningsrikedom när det gäller att finna stoff för sina dikter är suverän. Ofta utgår han från någon vardaglig händelse, en plötslig skiftning i väderleken eller helt enkelt ett till synes trivialt föremål. Sedan skjuter dikten fart, skriver Tommy Olofsson i sin recension ”En stilla lovsång av tingens förtrolige” i Svenska Dagbladet (onsdag 25 augusti 2010, Kultur, sidan 11).

Händelsen förefaller inte att ha varit just ”någon vardaglig händelse”, men väl ”en plötslig skiftning i väderleken”.

 

Läs också >>

Författaren Lars Gustafsson har avlidit. Sveriges Radio, P1 Kultur/Kulturnytt, 2016-04-03.

 

SL

 

Annonser

Kommentarer inaktiverade.