Uppfinningar blir vardagens självklarheter

27 juni 2015

 

Håkan Lans har utvecklat några av vår tids stora uppfinningar – sådant som idag har blivit en naturlig del av vår vardag.

Han skapade en tidig föregångare till datormusen redan på 1970-talet och strax därefter utvecklade han grundläggande funktioner för färggrafik i datorer.

 

bild: Lindgren Labs
Ubåten Doppingen
[Bild: Svenolov Lindgren, Askölaboratoriet, Trosa, 1965]

 

Håkan Lans har också konstruerat en egen ubåt, Doppingen.

Han var då gymnasisten som fick projektpengar av pappa och delar till ubåten av Tudor, Bosch och Finnbodavarvet, tog en kurs i hur man svetsar, och hade snart själv byggt sig en drygt tre meter lång undervattensfarkost som han i Stockholms skärgård dök ner med till under hundra meters djup. [Från Per Mortensen, 1997, Uppfinnarideer kan rädda Sverige.]

 

Läs mer och lyssna >>

Historien om innovatören Håkan Lans och hans kamp för sina uppfinningar. P3 Dokumentär, 2015-06-05.

Per Mortensen, Uppfinnarideer kan rädda Sverige; Dagens Nyheter, 1997-06-17.

 

Boktips >>

Ett svenskt geni — berättelsen om Håkan Lans och kriget han startade

David Lagercrantz, 2000; Stockholm: Bokförlaget DN. ISBN 91-7588-369-4. David Lagercrantz, 2001; Stockholm: MånPocket. [Ny utgåva] ISBN 91-7643-765-5. David Lagercrantz, 2006; Stockholm: Piratförlaget. [Ny utgåva] ISBN 91-642-0208-9.

 

SL

 

Annonser

Klippor på Ornö i Stockholms södra skärgård

05 juni 2011

 

Ornö – den största ön i Stockholms södra skärgård – har en vidsträckt och orörd vildmark men också ett öppet jordbrukslandskap.

De gamla hällmarkstallskogarna ger en stiglös vildmark med små myrar med doft av pors. Ädellövskogarna är rika på orkidéer.

På öns nordspets – Ornö huvud – bildar grönstenar och leptiter de välkända bandmönstren på strandhällarna. Från sydligaste delen av Ornö sträcker sig Sundby naturreservat också långt ut i ytterskärgården.

Agneta Hansson, Ornö 1974
Agneta Hansson, 1974, 21 x 29 cm, blyertsteckning.

Omedelbart öster om Ornö ligger Kymendö med havsstrandängar, ekhagar och ålderdomlig gårdsbebyggelse. Ön är mest känd för att ha inspirerat August Strindberg till romanen Hemsöborna. [Kymmendö har 2010 återfått den äldre skrivningen Kymendö.]

På ön Fjärdlång, öster om Ornö, är de gamla hällmarkstallskogarna och bestånden av idegran mest kända. Naturreservatet omfattar ett större skärgårdsområde med de stora öarna Fjärdlång, Ängsön-Marskär, Långholmen-Bockholmen och ett antal små öar, kobbar och skär.

Läs också >>

Ornö – Haninge kommun

Norra Ornö, stiglösa vildmarker och blomsterrika kalkberg – Naturskyddsföreningen

Sundby naturreservat, Ornö – Haninge kommun

Ornöborna, en ideell förening

Ornös historia – Ornös turistbyra

Protest mot vindkraftverk på Ornö — Lindgren Labs, 2011

 

SL

 


Protest mot vindkraftverk på Ornö

03 juni 2011

 

Säg NEJ till vindkraft på Ornö, eftersom det är ett icke reversibelt intrång i en opåverkad naturmiljö!

Haninge kommun planerar att etablera 50 vindkraftverk på Ornö; 25 på norra och 25 på södra delen av ön.

 

bildmontage: www.ornöborna.se
Vidkraftshotet över Ornö (montage)

– Vindkraftverkens påverkan på rovfågelstammen kan vara förödande för tillväxt och vidmakthållande, bl.a. av havsörn. Flera kända havsörnsbon finns inom de planerade vindkraftsområdena på Ornö.

– Många av vindkraftverken planeras inom eller i direkt anslutning till bronsåldersbosättningar med skärvstenshögar, röjda odlingsområden och stensättningar.

– Ornös invånare och alla friluftsbesökare har sökt sig till ön därför att de vill leva i en kulturbygd som är fri från tätorternas ständiga brus och buller. Tystnaden kommer att bli ett minne blott …

Säg NEJ till vindkraftverk på Ornö

Vindkraft nej tack

 

Läs mer >>

– om den ideella föreningen Ornöborna som bildades 2002 och om den planerade vindkraftsutbyggnaden på Ornö.

– om Länsstyrelsens beslut om miljöpåverkan från planerad verksamhet i fråga om uppförande av ett vindkraftverk.

– om Klippor på Ornö i Stockholms södra skärgård.

 

SL

 


”Russinkungen” Gustaf Eisen på Gotska Sandön

29 oktober 2009

De första naturvetenskapliga undersökningarna av Gotska Sandön gjordes 1867. Tidigare hade endast spridda iakttagelser blivit publicerade.

Det var två unga grabbar som på sommaren for ut till ön ytterst i havet. Gustaf Eisen var tjugo år och Anton Stuxberg bara arton. Naturen på Gotland och de små öarna däromkring var sedan länge studerad och beskriven, men Gotska Sandön kände de endast till namnet.

Från den 28 juni till den 16 juli 1867 besökte Gustaf Eisen och Anton Stuxberg Gotska Sandön. Deras rapport Bidrag till kännedomen om Gotska Sandön publicerades i Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar [1868, N:o 5, sidorna 353–379 samt Tafl. V].

En ideell genomskärning, som visar sandens förstörande framskridande genom skogen. Eisen & Stuxberg 1868, tafl. V, fig. 2

Gustaf Eisen och Anton Stuxberg fortsatte sina gemensamma studier och publicerade redan följande år, 1869, ett arbete om hela den gotländska växtvärlden.

Den förste botanist som besökte Gotska Sandön under en längre tid var emellertid tysken Ludvig Holtz. Han var på ön 31 maj – 8 juni 1867, alltså tre veckor före Eisen och Stuxberg, men hans iakttagelser publicerades först 1871 (Verhandlungen des botanischen Vereins für die Provinz Brandenburg, Berlin, sidorna 59–68).

Gustaf Eisen föddes i Stockholm den 2 augusti 1847. Från Clara skola flyttade han i nioårsåldern till Gotland och fortsatte sin skolgång vid läroverket i Visby. Vid universitetet i Uppsala blev han filosofie kandidat, en framstående daggmaskforskare och 1873 också docent. Efter sin examen reste han till Kalifornien för fortsatta zoologiska studier, valde att stanna där och blev amerikansk medborgare.

Gustaf Eisen var en mångsysslare som förutom zoologin ägnade sig åt att skriva såväl vetenskapliga arbeten som skönlitteratur.

Han gjorde långa forskningsresor i Centralamerika och ägnade sig särskilt åt hortikultur, åt fikon- och druvodling och åt bekämpning av skadeinsekter. Han identifierade parasiten som orsakar malaria. Hans skrifter om russinindustrin var epokgörande.

Han tog initiativ till att inrätta Sequoia National Park i Kalifornien, som omfattar ett stort antal av de mångtusenåriga jätteträden Sequoia gigantea. En bergstopp där – Mount Eisen – är uppkallad efter honom.

Vid 63 års ålder övergick Gustaf Eisen till arkeologi och konsthistoria från naturvetenskapen och samlade in ett enormt material av skilda slag.

Han ägnade sig bland annat åt etnografiskt samlande i Central- och Mellanamerika, reste under fem år i mellersta och södra Europa och i Egypten, studerade den äldsta kristna konsten, antika och klassiska sigill och antika glas och pärlor.

Under sitt nittiotreåriga liv hade Gustaf Eisen ägnat sig åt flera olika områden ”inom vetenskapsgrenar så olikartade, att man i denna specialiseringens tid måste förundra sig över att de utförts av en enda man”, som docent Dagmar Selling uttrycker det i sina minnesord i tidskriften Fornvännen. Gustaf Eisen dog den 29 oktober 1940. Han är begravd i Sequoia National Park, på berget Eisen som fått sitt namn efter honom.

Förklaringen till sitt framgångsrika livsverk har Gustaf Eisen själv sammanfattat i två meningar:
– Jag har aldrig sysselsatt mig med något, som ej intresserat mig på det högsta.
– Jag har aldrig haft att göra med något, som inte varit vackert.

Anton Stuxberg var kyrkoherdeson från Bunge på Gotland och föddes den 12 april 1849. Efter sina arbeten på Gotska Sandön och Gotland påbörjade han studier vid universitetet i Uppsala där han blev filosofie doktor i zoologi 1875.

Som en av sin tids främsta kännare av den arktiska faunans fiskar och evertebrater gjorde Anton Stuxberg flera resor till Arktis – norra Sibirien, Novaja Zemlja, Jenisej – och deltog 1878–1880 i Vegaexpeditionen. Hans senare resor gick till Kaukasus och Krim.
Från 1882 och fram till sin död, endast 53 år gammal, den 30 november 1902 var Anton Stuxberg chef för Naturhistoriska museet i Göteborg.

Gustaf Eisen träder nu åter fram ur litteraturen när Fredrik Sjöberg tar honom med som Russinkungen på en äventyrsfylld och osannolik resa.

Fredrik Sjöberg är ledamot av Kungliga skogs- och lantbruksakademien och promoverades till hedersdoktor vid Sveriges lantbruksuniversitet i oktober 2009. I promotionsföreläsningen Bidrag till kännedomen om den akademiska felparkeringens konst diskuterade Fredrik Sjöberg innebörden av att bli hedersdoktor, livet som fri författare och hur forskare ska få bättre möjligheter att göra det de egentligen är ämnade att göra – det vill säga att forska. Och att våga tänka fritt.

I Russinkungen (2009) tar Fredrik Sjöberg också upp några trådar från trilogins båda första böcker – Flugfällan (2004) och Flyktkonsten (2006). Här skall vi få veta hur vet hur det gick med flugsamlingen, hur samlandet blev litteratur, hur litteraturen blev konst och hur flugorna hamnade på konstutställning.

Fredrik Sjöbergs samling av blomflugor från Runmarö ingår från den 7 juni till den 22 november 2009 som en del av konstutställningen i den nordiska paviljongen vid Biennalen i Venedig. Ett par tusen blomflugor i räta rader betraktas som konst.

Se här >> blomflugesamlingens första låda, andra låda och tredje låda.

Läs här några recensioner av Russinkungen i ordning norrifrån >>
Norrbottens-KurirenVästerbottens-KurirenUpsala Nya Tidning, ExpressenSvenska dagbladetSveriges Radio KulturnyttNorrköpings Tidningar,   Västerviks-TidningenBarometern och Sydsvenskan.

Läs mera >> om Gotska Sandön

[Bilder: Eisen & Stuxberg / Bokomslag]

SL


Växter från fjäll och kust, 1957—1959

17 augusti 2009

Detta herbarium omfattar växter som samlats in i Lycksele lappmark (främst Joesjö i Storumans kommun), i Stockholms skärgård (Runmarö i Värmdö kommun) och i östra Skåne (främst Tosteberga i Kristianstads kommun) under åren 1957 – 1959. Namngivningen är uppdaterad 2007.

Se >> växtförteckningen


Fältbiologernas ungdomsledarkurs på Runmarö 1958

17 augusti 2009

50-årsjubileum 2008:

Fältbiologernas ungdomsledarkurs på Runmarö (Värmdö kommun, Stockholms skärgård) , 12–20 juni 1958,  var förlagd till Runmarö skola. Kursledare var Karin Furuwidh.

Bilderna är tagna med Aires Reflex 6 x 6 cm spegel-reflexkamera med negativ svart-vit Kodak Vericrome Pan-film. Färgbilden (överst till höger) är tagen med negativ Agfacolor färgfilm. Färgtonerna i övriga bilder beror på (?) åldersförändringar; filmerna är nu 50 år gamla! Samtliga bilder är scannade med Agfa SnapScan e50 i juni 2008.

Se >> bildsidorna

Se också >> Runmarö – smultronställe för orkidéälskare; Munkö – ett blomstereldorado med orkidérika skogar och kalkhällar; samt mer om fältbiologerna.


Naturkontakt

16 augusti 2009

”Tur att inte jag följde med!” Så tänkte du på söndagsmorgonen när du drog upp rullgardinen i ditt ombonade sovgemak. Välmående vred du på din varmvattenkran.

Jag tänkte på dig när gryningsljuset trängde genom tältväven. Du kom inte med på vår Ängsön-exkursion. Men inte bara du försökte omintetgöra den – nu gjorde också vädergudarna ett prov.

Redan på lördagskvällen började Eolus. Det blev ingen eld i den hårda vinden; ingen korv. Nu slet det i tältdukarna. Vem räds en sann fältbiolog? Tor? Ljungande blixtar, hedniskt dån, piskande regn.

”De e faktiskt en viss tjusning me de här åsse”, sa Dag.

Helios! Så sken solen.

Har du suttit på en soldisig klippa och ätit köttbullar i en genomblötad skärgård? Gott!

Lördagen bjöd på en sex timmar god tur i sol och måttlig vind. Runt ön. Till södra delen, Gjusskär – kråkrished och kala hällar. Söndagen användes till korta turer med fina vädersensationer. Men varför var vi så få?

Är då detta något viktigt? Genom den nära kontakten med naturen lär man hänsyn och respekt, lär sig inse människans rätta plats i ekosystemen. Nyttig kunskap i naturvårdsarbetet.

För storstadslandskapets miljömänniskor verkar kanske naturen mera som en grön kuliss; något man känner från TV, rundtursbussfönster och planschverk.

När fältbiologen åldras till naturskyddsföreningsledamot sker lätt en anpassning till det varmtempererade. Tältet blir något obekvämt och ryggsäcken byts mot portfölj.

Naturvård är viktigt och bra.

Naturkontakt? Du, du håller kanske på att missa något!

[Blad #11, 25 oktober 1972.]

 

Se också >> Obebodd ö i utskärgården