Fortsatt fiskdöd i Hanöbukten

02 december 2014

 

När Ola fiskare i Kivik inspekterade sin fångst i sumpen var merparten av ålarna döda och de övriga sargade och såriga.

– Jag ska ta upp ål till en kund och ser då att nästan alla ålar är mycket påverkade och nästan döda, säger Ola fiskare

 

bild: Länsstyrelsen Blekinge
Ål (Anguilla anguilla)

 

Kvällen innan hade han tittat till ålarna utan att se några sår eller skador
så det hade skett under natten. En akut syrebrist i kombination med kemikalier i Hanöbukten kan kanske varit orsaken.

– Jag tror att det är någon yttre faktor som gör att de tappar slem väldigt fort och då blir de väldigt lätt påverkade, säger Ola fiskare.

 

”Havet dör” står det målat på ena hamnpiren i Kivik.

Ola Johnsson (som Ola fiskare egentligen heter) har under flera år försökt att uppmärksamma det han har sett i sitt dagliga arbete: fiskarter försvinner och de som blir kvar skadas av Hanöbuktens vatten.

Jag tycker att nu är det så allvarligt att myndigheterna måste ta hand om det här, säger han och uppmanar återigen såväl kommunpolitikerna och länsstyrelsen som Havs- och vattenmyndigheten och de högre politikerna att reagera.

Det som satsas på miljöarbetet i Hanöbukten tar alldeles för lång tid och är alldeles för svagt, säger Ola Johnsson.

 

Läs mer >>

Fiskare hittade 300 kilo död ål. Sveriges radio, P4 Kristianstad, 2014-11-20.

Årets djur 2011 – ålen. Länsstyrelsen Blekinge län.

Ålen är akut hotad. Havs- och vattenmyndigheten, 2014-02-10.

Länsstyrelsens hyckleri i Skåne upprör. Lindgren Labs, 2012-11-14.

HYCKLERI ! Hyckleri av grövsta sort. Miljöchefens blogg, Vellinge kommun, 2012-11-08

Länsstyrelsen håller möten och konferenser medan Hanöbukten dör. Lindgren Labs, 2011-08-20

 

SL

 

Annonser

Höst, mörker, svampar och lokaltrafik i Värmland

02 september 2012

 

bild: Lindgren Labs
Björksopp, Leccinum scabrum

 

Läs mer >> om björksoppen i Svampguiden och Spisa nu.

 

Vilse i miljön

Olyckligtvis har även det intellektuella mörkret fördjupats över Värmland. Vid höstens början har Nyheter P4 Värmland (1 september kl 08.38) meddelat att Värmlandstrafiks nya biljettpriser kan rivas upp redan vid årsskiftet.

Ordföranden för Värmlandstrafik, miljöpartiets Jesper Johansson, har medgivit att styrelsen tog beslut utan att ha tillräcklig kunskap om konsekvenserna av det nya systemet och därför först nu ska se över priserna.

Om ledningen för Värmlandstrafik inte har haft förmåga att lämna sådana upplysningar till styrelsen att denna har förmått inse konsekvenserna av sitt beslut, så finns det mycket goda skäl för såväl ledningen som styrelsen att omgående lämna sina uppdrag så att inte invånare och besökare i Värmland orsakas mera skada.

En miljöpartist har nu blivit utbytt – mot en annan likadan. Pamparnas maktspel om de sämsta resemöjligheterna fortsätter, medan tre stora kommuner protesterar – Karlstad, Kristinehamn och Storfors (och lokalpressen låtsas som om ingenting händer).

Styrelsen för Värmlandstrafik har den 15 oktober 2012 beslutat att de omstridda femton stationerna längs Fryksdalsbanan och Värmlandsbanan kommer att stängas; dock inte förrän 2014 eller 2015.

Styrelsen tycker nu att samarbetsklimatet har blivit bättre, sedan ordföranden bytts ut – och sedan antagligen inga obekväma synpunkter längre vågar framföras.

Satsningen på landsbygden försvåras naturligtvis av Värmlandstrafiks beslut och attraktionskraften hos landskapet Värmland kommer inte att öka.

Enda möjligheten nu att färdas anständigt i obygden är – oavsett vad maktfolket och folkets tjänare – politikerna – vill påstå, att använda en egen bil.

 

SL

 


Hot mot människors hälsa när åkermarken förgiftas

29 maj 2012

 

Avloppsslam från reningsverk sprids i dag på stora ytor jordbruksmark; slam som är förorenat med erkänt farliga kemikalier. Åkern har således blivit en hållplats för kemikaliesamhällets avlopp.

 

bild: Birigtta Lindqvist/GP
Slamspridning förgiftar åkrarna i tysthet

 

Användningen av avloppsslam på åkermark har ökat dramatiskt i Värmlands län.

Avloppsslammet är exkrementer – avföring, bajs – och allt annat som hamnar i våra avlopp. Särskilt detta ”allt annat” är oroande: tung-metaller, stabila eller svårnedbrytbara kemikalier från medicinrester, läkemedel, droger och rengöringsmedel.

Många ämnen är starkt cancerframkallande. Läkemedelsrester och hormoner hotar fortplantningen hos såväl människor som djur.

Gränsvärden är osäkra och åtskilliga ämnen mäts ännu inte alls och andra är inte ens kända. Slammet är inte bara en fångstfälla för kemikaliesamhällets ämnen utan också för sådana nya ämnen som bildas när olika ämnen reagerar med varandra. Så länge avloppen från hushåll, industrier, biltvättar, sjukhus och gatubrunnar inte är rena blir heller inte slammet rent.

Karlstads kommun sprider slam från Sjöstads avloppsreningsverk som gödsel på åkermarken norr om Väse.

Degerfors kommun får inte lämna slam från reningsverket till Miljöbolagets deponianläggning i Storfors. Slam från Degerfors har för höga halter av tungmetaller och det går inte att härleda var ifrån dessa kommer.

Slammet vid Degerfors reningsverk innehåller 130 milligram nickel och 185 milligram krom per kilo torrsubstans; högsta tillåtna gränsvärden är för nickel 50 milligram och för krom 100 milligram per kilo.

Den planerade behandlingen vid anläggningen i Storfors skulle innebära en utspädning av det förorenade slammet från Degerfors. Även om halterna av tungmetaler är inom de gränsvärden som finns går det inte att använda slammet som gödsel vid matproduktion, som odling av grönsaker och potatis.

Höga halter av metaller i slammet vid reningsverken i Svartå och Åtorp har också upptäckts. I Åtorp finns ingen metall- och verkstadsindustri som i Degerfors, så varifrån metallhalterna i slammet där kan komma är ännu oklart.

Kadmium är bara ett av alla miljögifter som finns i avloppsslam, kan lagras i kroppen och skada vår hälsa. Det godtagbara gränsvärdet för veckointag av kadmium genom maten har nu sänkts med nära två tredjedelar – kadmium har blivit ett folkhälsoproblem.

Av antibiotika passerar 50–80 procent genom kroppen och går ut med urinen direkt till reningsverken; antibiotikaresistens är ett växande samhällsproblem. Också topsar passerar reningsverken; deras plastpinnar bryts inte ner.

Miljögifterna har flera olika spridningsvägar, men till sist drabbar de människorna.

 

Läs mer >>
Avlopp på våra åkrar – en rapport om miljögifter i slam. Naturskyddsföreningen, 2012
”Skitsnack” i Värmland, 23 oktober 2010
Medicinska skäl mot spridning av avloppsslam på åkermark; Läkartidningen nr 9, 2010
”Avloppsslam en cancerfara som förgiftar våra åkrar”; Dagens Nyheter, 19 april 2009
Slamspridning på åkermark; Länkar från Sveriges Konsumenter i Samverkan
Göteborgs-Posten
Svenska Dagbladet

 

SL

 


Siste fiskaren i Kivik ger upp medan länsstyrelsen i Skåne får bidrag för Hanöbukten

22 maj 2012

 

Ola fiskare drar upp båten och lägger näten på land. Under våren sågar han ner stolparna i hamnen där han torkat redskapen. Nu är det slutfiskat.

Ola Johnsson är tredje generationen fiskare i Kivik och den siste kustfiskaren i det gamla fiskeläget.

Fiskflykten vid kusten mellan Simrishamn och Sölvesborg är ännu inte förklarad. Yrkesfiskarna har slagit larm sedan flera år men ändå har ingenting blivit gjort. Länsstyrelsen är ansvarig för kontrollen av utsläpp i havet men de har inte velat undersöka varför det har blivit så här. Det har tagit väldigt lång tid innan myndigheterna reagerat eller försökt göra något åt problemen.

Länsstyrelsen beklagar och påstår sig ha förståelse för fiskarnas svårigheter men försvarar sig med att problemet är större än de har förstått och mer ihållande än de trodde från början. – Nu, i mars 2012 har också länsstyrelsens fiskeridirektör börjat förstå …

 

bild: Familjen Lindgren arkiv
Ålahomma vid Hanöbukten; min far och jag 1950

 

”Fisken försvinner från Hanöbukten, men ingen vet vad det beror på” skrev lokaltidningen i augusti 2011.

Helgeån bidrar till övergödningen med fosfor, kväve och andra näringsämnen som förs ut i havet. Industrier och avfallsanläggningar läcker kvicksilver, tungmetaller och gifter. Tätorter bidrar med utsläpp och jordbruksmarken avger gödsel och bekämpningsmedel till vattnet. Vilket slags miljöförstöring som orsakar problemet för Hanöbukten är ändå en gåta för myndigheterna.

– Vi har ingen bra förklaring, svarade då länsstyrelsens fiskeridirektör.

– Vi har inget svar ännu, svarade då länsstyrelsens vattendirektör.

Redan ett år tidigare, under hösten 2010, hade yrkesfiskarna vid Hanöbukten slagit larm om problemen, men det skulle ta mer än ett år innan länsstyrelsen börjat fundera på orsakerna. Arbetet gick sakta, länsstyrelsen höll möten och konferenser medan Hanöbukten dör. Situationen uppfattades som en skrämmande nonchalans och ineffektivitet av de skånska myndigheter som fått förtroendet att värna om våra naturresurser.

Efter lokalpressens artiklar med uttalanden av ”experter” i frågan om Hanöbukten har tidningen direkt och i insändare uppmanats att redovisa den åberopade expertisen, men tidningen har inte visat intresse för sådan grävande journalistik, utan hellre fungerat som megafon åt myndigheten. Det har emellertid visats att det finns välgrundad anledning att ifrågasätta länsstyrelsens kvalifikationer.

Kiviksfiskaren Ola Johnsson skrev 2011 i ett brev till generaldirektören för den nya Havs- och vattenmyndigheten, Björn Risinger, att han redan för ett år sedan hade slagit larm om tillståndet i Hanöbukten – ålen försvann, liksom öring, torsk och sill, och den torsk som överlevde fick sårskador – men att Länsstyrelsen var för långsam och slarvig med sina kontroller.

Fortfarande lite av ett mysterium

Länsstyrelsen påstod sig i september 2011 se allvarligt på problemet med Hanöbukten och arbeta ”väldigt brett” för att komma till klarhet med vad som är orsaken. Den har satt till en särskild grupp med representanter från sport- och yrkesfiskarna, Region Skåne och de båda kommunerna Simrishamn och Kristianstad.

Gruppen, som är ett resultat från ett möte den 13 juni 2011, ska nu med länsstyrelsen i spetsen ”lägga ett stort pussel, och vända och vrida på bitarna”. Till och med en riksdagsman har engagerat sig i frågan.

Med all respekt för de inblandade så undrar jag ändå om dessa organisationer förfogar över sådan kvalificerad naturvetenskaplig kompetens som krävs för denna uppgift.

Gruppen som ska försöka att ge en kvalitetssäkrad beskrivning (?) av det som händer i Hanöbukten har en webbsida (utan data för publicering), Hanöbuktsprojektet, där upplysningar om projektet utlovas att bli presenterade fortlöpande.

Enda upplysningen fram till 27 maj 2012 är ett observandum om att uppföljningsmötet 11 juni (2012?) är inställt. Mötet kommer istället att hållas i höst. (Mer information utlovas komma.)

Bidrag och projekt

Länsstyrelsen i Skåne län har 2011-09-07 ansökt om bidrag för Hanöbuktsprojektet ur Havs- och vattenmiljöanslaget. – Bilaga 1: Projektbeskrivning; Bilaga 2: Plan för uppföljning och utvärdering samt spridning av resultaten; Bilaga 3: Omvärldsbeskrivning.

Från Havs- och vattenmyndigheten i Göteborg har Länsstyrelsen i Skåne fått en förfrågan om hur Länsstyrelsen hanterar Hanöbuktsfrågan.

Svaret från Länsstyrelsen har lämnats i en skrivelse 2011-09-15 om Hanöbukten till Havs- och vattenmyndigheten; beslutet har fattats av miljödirektör Elisabeth Hellmo, fiskeridirektör Johan Wagnström och vattendirektör Ola Gustafsson.

Som tidigare har framkommit så saknar dessa direktörer själva kvalificerad naturvetenskaplig skolning, även om de i lokalpressen tillåtits framträda som ”experter”. Fiskeridirektör Wagnström har meddelat att han ”har dock inte i arbetsuppgift att själv utröna orsakerna” till situationen i Hanöbukten. – Saken och samhället skulle tjäna på att ha direktörer som själva kan planera och medverka till kvalificerade undersökningar.

Den särskilda projektgruppen har nu fått 400 tusen kronor från staten för att ta reda på orsaken till problemen i Hanöbukten. Alltså: för att ta reda på orsaken – inte för att bara beskriva problemet och söka efter orsaken.

Dokument från och om projektet, minnesanteckningar från möten och annat skall läggas ut på sidan Hanöbuktsprojektets administration så fort de blir tillgängliga.

Resultat och rapporter från Hanöbuktsprojektet skall läggas ut på den här sidan efterhand som de blir tillgängliga.

Yrkesfiskarnas frågor, mars 2012

Efter enkäter och telefonintervjuer om yrkesfiskarnas syn på vattenmiljön i Hanöbukten så har i mars 2012 yrkesfiskarna begärt svar på hur Länsstyrelsen ser på frågan och vad den själv gör. Skrivelsen har besvarats från Länsstyrelsen av vattendirektören Ola Gustafsson*.

Redan bilagorna till svaret är intressanta, särskilt som den aktuella frågan gäller vattnet och fisket i Hanöbukten.

Den (utan nummer) bifogade utredningen ”Påverkan på ytvatten-förekomster med tillståndspliktig verksamhet” är en 52 sidor tjock emissionskartläggning som till sin geografiska omfattning täcker även den skånska västkusten och Skälderviken men som däremot inte tar med bland annat miljöfarliga verksamheter inom kommunala avloppsreningsverk, jordbruk, deponier, förbränningsanläggningar, avfallsanläggningar och återvinningscentraler.

Utredningen innehåller material- och metodavsnitt, slutsatser och referenser till åtta publikationer från åren 2001 till 2011 som också finns att hämta från Internet.

Bilagan 1 är till sin omfattning geografiskt lika vid (täcker hela Skåne) men till innehållet begränsad enbart till kväve och fosfor och visar endast vilka delavrinningsområden som utgör grund för beräkningar inom varje vattenförekomst.

Bilaga 2. Det kan tyckas märkligt att vid behandlingen av Hanöbukten bifoga en karta över Skåne som inte visar något för innehållet relevant – och skicka denna till yrkesfiskare vid Hanöbukten. Det borde vara mycket lätt att inse att de har god kännedom om var Hanöbukten finns, både på karta och i verklighet. Motsvarande karta finns också på sidan 3 i den onumrerade bifogade rapporten.

 

I bilaga 2 söker Länsstyrelsen efter Hanöbukten?

Bilaga 2, 2012-04-03

Här, Vattendirektören; här finns Hanöbukten. Under vattnet.

www.hanobukten.org

 

* Här återges oavkortat den skrivelse från yrkesfiskarna, Intervju om Länsstyrelsens agerande i Hanöbuktsfrågan, som fiskaren Ola Johansson 2012-03-27 sände till länsöverdirektören Göran Enander vid Länsstyrelsen i Skåne och som 2012-04-03 besvardes (med blå text) från Länsstyrelsen av vattendirektören Ola Gustafsson. –   Bifogad utredning (Påverkan på ytvattenförekomster med tillståndspliktig verksamhet; 52 sidor); Bilaga 1. (Underlag för belastningsberäkningar avseende kväve och fosfor; 4 sidor); Bilaga 2. (Huvudavrinningsområden utan relevanta verksamheter; 1 sida).

Yrkesfiskarna undrar om det är rimligt att det får ta så lång tid från att de första larmen om situationen i Hanöbukten kommer tills att Länsstyrelsen överhuvudtaget agerar och söker anslag. Frågan besvaras – enkelt – endast till sin sista del, och lyckligtvis (?) fanns inga pengar att söka från Havs- och vattenmyndigheten förrän i augusti 2012.

Men hur var det med Länsstyrelsens agerande dessförinnan? Det är vad som kallats skrämmande nonchalans och ineffektivitet och att Länsstyrelsen var för långsam och slarvig med sina kontroller. Det skulle ta mer än ett år innan länsstyrelsen börjat fundera på problemet, arbetet gick sakta, länsstyrelsen höll möten och konferenser – medan Hanöbukten dör.

Vad hade hänt om inte Havs- och vattenmyndigheten bildats och startat sin verksamhet under 2011? Hade då Länsstyrelsen bara fortsatt med att inte ha någon förklaring och inget svar?

Kanske hade det funnits andra anslag att söka, andra lösningar att pröva eller medel att omfördela? Helt enkelt arbete att utföra.

Yrkesfiskarna undrar också varför Länsstyrelsen inte har undersökt möjligheten för ekonomisk kompensation till de fiskare som har blivit drabbade och har fått svaret att detta skulle vara ”en nationell eller internationell [?] politisk fråga på minst departementsnivå”. Skulle då inte Länsstyrelsen kunna bereda en sådan fråga och genom landshövdingen – Konungens befallningshavare – föra den till sin rätta politiska nivå? Är det bara initiativförmåga och handlingskraft som saknas i sådana nya och oväntade situationer, som därför inte kan hanteras enbart efter gamla invanda byråkratiska rutiner?

* * * * *

Många väntar nu på Länsstyrelsens redovisning av forskningsanslaget från Havs- och vattenmyndigheten och framför allt på miljödirektörens slutliga svar på den huvudsakliga frågan ”Vart tog fisken vägen?”.

 

Läs mera >>

Hanöbukten: karta och provtagningspunkter Vattenvårdsförbundet för västra Hanöbukten.

Hanöbukten, Kustvattenmiljö 2010. Blekingekustens Vattenvårdsförbund och Vattenvårdsförbundet för västra Hanöbukten.

Vattenvårdsförbundet för västra Hanöbukten. – Vad är Hanöbukten?

Provpunkter inom kustvattenkontrollen. Länsstyrelsen i Skåne län

Regional övervakning vid kusterna. Havet punkt nu

MARMONI: metoder för marin miljöövervakning.Aqua Biota Water Reserach

SL

 


Mat från naturen: brännässlor

19 maj 2012

 

Brännässlan förekommer på kulturpåverkad, kväverik mark i hela landet. Unga blad kan användas till nässelsoppa.

 

bild: Lindgren Labs

Läs om brännässla (Urtica dioica) i Den virtuella floran.

 

Recept till nässelsoppa

  1 1/2 liter (250 gram) färska, späda nässlor
  2 msk smör eller margarin
  3 msk vetemjöl
  1 1/4 liter buljong
  lite finklippt gräslök
  salt, vitpeppar (eller 4 kryddor)

bild: Lindgren Labs

Rensa och skölj nässlorna väl. Koka dem mjuka i lätt saltat vatten, omkring 15 minuter. Passera eller hacka dem tillsamman med gräslöken.
  Fräs smör och mjöl, späd med buljong och låt soppan koka omkring 10 minuter. Sätt till nässlorna. Servera med t.ex. förlorade ägg. (4 personer.) [Bonniers kokbok, sidan 94.]
  För att ge nässelsoppan mildare smak kan späda skott av kirskål (kers) blandas med nässlorna i ungefär proportionen 1:5 (20 %). Alternativt kan ett litet paket färdighackad djupfryst spenat blandas med nässlorna.

 

SL


Felaktigt, men ändå giftigt, Naturskyddsföreningen

23 november 2011

 

Naturskyddsförenigen slog i förra veckan larm om miljögifter i vanlig matfisk. Bedömningen grundades på stickprover från tolv matfiskar från nio olika länder.

Resultatet av undersökningen stördes av både tveksamheter och grova räknefel.

Naturskyddsföreningen kommeratt räkna om värdena och publicera en reviderad version.

Den skada som nu Naturskyddsföreningens felaktiga information har orskat särskilt fiskindustrin kan bli svår att reparera.

Ett upprörande oskick vid det industriella fisket är ”utkastet”. Ovanan att kasta icke önskad fisk överbord kan man komma till rätta med genom att sluta fånga oönskad fisk.

Att kasta fullt ätbar fisk är slöseri med livsmedel och naturresurser.

Siken från Vänern är fortfarande oduglig som mat.

SL


Siklöja men inte sik från Vänern

18 november 2011

 

Fisket efter siklöja i Vänern pågår nu för fullt. Siklöjan får säljas som vanligt; den är en god matfisk men främst är det rommen som efterfrågas. Siklöjan innehåller inga skadliga halter av dioxin; varken fiskköttet eller rommen är skadligt att förtära.

 

bild: Fiskeriverket
Yrkesfiskets viktiga områden (blått) för siklöja

Till skillnad från siklöja är numera sik från Vänern belagd med salu-förbud; den har visats innehålla höga halter av dioxin. Om fisken ska kunna hålla sådana dioxinhalter som gör att den får säljas så måste källorna för dioxinutsläppen till Vänern begränsas.

En ny undersökning har visat att matfisk innehåller farliga miljögifter som det inte finns några gränsvärden eller rekommendationer för. Läs Naturskyddsföreningens rapport om ”den flamsäkra fisken” som kan påverka människans fertilitet.

[Bild: Fiskeriverket]

SL