Den döda byn

img_doedabynLerjevallen, Vånga socken, Kristianstad

Generalstabskartan 1959 (Skala 1:50 000):
1. Kvarn, ruin.
2. Två kvarnar, ruiner.
3. Stava-Pers torp, ruin.
4. Örn-Olas (Slaktar-Olans) torp, ruin.
5. Korga-Thomassons torp, ödetorp
6. Modigs torp, ruin.
7. Bjäret: Kitta-Pers torp, ruin.
Kartmarkeringar: Svenolov Lindgren, juli 1964

Den döda byn

av Rickard Nilsson

[Kristianstadsbladet torsdag 17 november 1960]

Kristianstadsborna har aldrig upptäckt Lerjevallen, ”Friluftsfrämjandets” stuga vid Lerjesjön. Det går ingen bilväg dit, ehuru en skylt vid Kaffatorp påstår det och en parkeringsskylt invid stugan markerar bilägarnas framtidsförhoppningar. Än så länge är det lättare att bila till en fjällsjö i Härjedalen, där man kan uppleva ungefär detsamma – en riktig vildmark, som förmått förskansa sig med stenblock, taggar och snår mot människors intrång. Den lockar inte till besök utan utmanar till försök att trotsa. Murliknande stengärdesgårdar mitt inne i skogen förefaller att vara anlagda som skydd av naturen själv.

I denna vildmark under bok, gran och grön mossa sover ”den döda byn”, gömd och glömd. De som aldrig upptäckt Lerjevallen kan icke ha märkt hur byn försvann. Det är icke stort mer än ett halvsekel sedan ett 20-tal torp låg där. Några tandlösa stengrunder står kvar, det rosslar ännu i gamla skorstenspipor, susar milt i vårdträden, men röjningarna har grott igen och livsverken är utplånade.

Vem kan nu skria ett äreminne över folket som bodde där med ledning av spåren av deras verk.

Högst uppe på Bjäret ligger ruinerna efter ”Kitta-Pers”. Kitta-Per och hans far Kitta-Sven måste ha varit något av naturkraften själv. För den som sett Keobspyramiden är Bjärets stenmassor mera imponerande. Egyptens pyramider imponerar genom meningslösheten av tusentals slavarbetares verk. Kring Bjäret har några människor släpat samman stenmassorna för att bryta mark åt sina efterkommande. Väldiga stenblock är prydligt staplade på varandra till eviga monument över vardagsflit och vackra framtidsdrömmar. Det finns pyramider vid Gize som är mindre än Kitta-Svens och hans pågs.

Kitta-Per dog förra året på ett ålderdomshem. Så länge han levde stod huset kvar fyllt till taket med tidningar, ty Kitta-Per hade försökt följa med sin tid. Han prenumererade på Kristianstadbladet och flera tidskrifter samt läste dem grundligt. Men han hade inte alltid tid att läsa dem genast. Han staplade dem på hög och läste i rätt ordning och kom därför lite efter i aktualiteterna något år eller så, men vad gjorde väl det i den tidlösa friden på Bjäret.

Innan han dog ville han återse sitt gamla hem och vandrade en dag uppför vägen, som han röjt. Han stannade i backen invid ”Kurra-Nissens” och såg länge mot den grå brädhög, som en gång utgjort granntorpet. Han såg ungskogen som växt upp över tegen, kastade en blick upp mot sitt, sedan vände han och gick tillbaka. Han ville minnas sin egen gård som den var och icke som den blivit.

”Kurra-Nissen” var en tystlåten man, som strävade för sin rikedom i livet, dottern ”Väva-Anna”, en riktig konstväverska. Hon bodde länge ensam på torpet, men led svårt av reumatism på gamla dar och gick på kryckor. Varje söndag linkade hon prydlig och fin till kyrkan i Vånga med psalmboken och snogan i en bakficka på kjolen. Hon vävde in i det sista på fattighuset, där hon slutade sina dagar.

I en skreva bland bergen låg Berga-Svens koja. ”Barja-Schvinn” spelade fiol till älvadansen om kvällarna, men han spelte inga riktiga låtar utan det blev vad fiolen gnällde, när han gned på den i takt med dimvalsen. ”Bjära-Massen” i backen ovanför kunde höra honom mens han vilade sig på en stenhög efter dagens slit. Nu finns det icke mera kvar av ”Bjära-Masses” torp än av spelemannens koja – några stenhögar bland de andra i skogen, som grott igen åkern, där Bjära-Mats slet ihjäl sig för sin lille påg.

Stava-Per var skräddare, som sydde och arbetade för arrendet under en gård i Hemmeslycke. Hemma på torpet sydde han lappar på lappar, egna och andras, för en sylön i en bättre värld, dit de flesta av hans ungar flydde före honom. Stav-lille-Per var en av de sista i byn och två stockar över en grop utvisar platsen för Stavatorpet.

Närmaste granne var Örn-Ola, som var slaktare och sålde kött i Kristianstad. Han blev ofta länge i stan och hade sällan pengar med sig hem. Barnen trivdes inte i skogen, grebban gifte sig nere i bygden och pågen for till Amerika. Jordmånen i Kansas gav bättre lön för mödan och arbetet hade han i blodet. Men än blommar vårdträdet vackert om vårarna över stengrunden hos Örn-Olas, om någon miljonär från USA skulle komma på besök.

På Löne-torpet bodde Löne-Sven med sin gamla mor. Han arbetade för arrendet nere i Staversvad och gick trött hem på kvällen. Han satte sig en gång för att vila i uppförsbacken och somnade, men vaknade tids nog för att hinna tillbaka till arbetet i morgonstunden.

Löne-Elna ängslades för trolltyget i skogen och gömde sina få ägodelar under stenar och buskar. Stengärdesgården kring torpruinen är byggd ihålig som en god gömma. Men den är nu lika tom som stenkällaren och fårkätten, där det nog alltid varit tomt på det mesta.

Mitt i by låg ”Lusetorget”, en glänta i skogen, där vallarpågarna höll till. En tös, som tjänte i Hemmeslycke, hade råkat i olycka med en vallarpåg och gömde barnet sitt i en riskoja på Lusetorgsbacken. Kersti hette barnet och vallarepågen vaktade ungen. Han tröstade stundom modern nere i Hemmeslycke med en vallarlåt från näverlur:
     ”Turi-luri, Kjorstena dina
     Lever i graneskogens hydda än”.
Hur länge lilla Kjorsten levde och hur det sedan gick vet Gud allena i sin barmhärtighet.

Lika illa ställt hade Jockum-Anna, som bodde i en backstuga med sin lilla Ingrid. Jockum-Fritz var en tysk krigsman, som följt svenska hären hem från Karl-Johanns tyska fälttåg och han var far till Jockum-Anna. Hon sade aldrig vem som var far till barnet sitt, men det blev känt när en torpare ruade sig svårt på dödsbädden över det onda han gjort mot Jockum-Anna. Prästen i Vånga gav honom Guds förlåtelse och då fick han den säkert även av Jockum-Anna.

Tolv stenar mot en backsluttning är resterna av Jockum-Annas hydda och ett minnesmärke över ett människoöde.

Vid Enekärret låg soldaten Modigs torp. Modig hade varit med mot Napoleon, ”där di sköd opp Lepsi porta”. Han beskrivs som en barsker knekt, som kunde berätta rysliga historier om kriget och blev tvärarg av fosterlandskärlek, när han fick uniformen på sig. Sonen Nils övertog torpet och bodde där med åtta barn och två fosterbarn. Dotterdottern Lydia lever än i sitt torp, det sista som ännu står, ”Korga-Thomassons” med namn efter en gammal korgmakare för länge sedan. Hon minns ännu auktionen efter Bjära-Massen i slutet på [18]90-talet, ”då där var fullt med folk”.

”Di levde av råg och potäter, plockade bär i skogen och ungarna bar bären i ’tve-gåla-säcka’ till Kristianstad och sen sprang di i kapp hem. Di bruka sälja bären till sockerbagare och fick sockerkaksbitar me’ sej hem till di andra ungarna”, berättar mor Lydia. ”Di var fattiga, men logna människor, som höll sej till Guss ord. Di va’ väl inte religiösa – det kan ju betyda så mycke’ – men de förtrösta på Gud och de’ behövdes.”

Mor Lydia minns än hur torparna körde med kor till kvarnen med melden. ”Det gick inte fort, men di hade inte brått heller.”

Lydia Svensson är 74 år och trivs bäst ”hemma i skogen” med gamle kungen på stugväggen, sina två kor och sin ”lycka”. 200 steg har hon till källan, där hon hämtar vatten, och en fjärdingsmil till närmaste granne, Oscar Ohlin i Blomstertorpet, men då är man nästan framme i Staversvad.

Ohlin lever bland blommorna, som han älskar och kan namnge på latin, men han säljer dem inte. Hans blommor är minnegärden över den döda byn.

Nere vid sjön bor byns bonde, ”Marje-Månsen”, och hans äga står med gårdstecken på fältkartan från år 1860. Han var ensam med de sina om den vackra sjön till Valla-Nissen kom och byggde torpet, där ”Främjandets” stuga nu ligger. Han hade tjänat knekt, innan han blev bonde, men spelade bort sin gård och slutade sina dagar på Lerjetorpet lika fattig som han börjat. Han var en godmodig man, men spelade in i det sista om ören och tändstickor utan större framgång. Och både Marje-Månsens gård och Valla-Nissens torp är borta ur tiden.

Bäcken från Lerjesjön drev en mölla en gång i tiden. Kvarnstenarna ligger kvar, men bäcken har sinat till en rännil, som var en å innan den blev bäck. Namnet Staversvad på den vackra byn nedanför berget tyder på att man inte alltid kunnat hoppa över vattnet varsomhelst.

De välskötta gårdarna i gamla Staversvad gömmer ännu på gamla minnen från ”den döda byn” uppe i bergen, där vildmarken tog vid. Det kommer icke längre några torpare ned längs stigarna för att arbeta för arrendet. Den tiden är förbi och väl är det. De gamle vilar efter sitt slit invid kyrkan i Vånga. Ändå är det något vemodigt och beklämmande att generationers livsverk däruppe i skogen är så totalt utplånat.

Barnbarnen fick det bättre och då var inte allt förgäves.

 

Här utesluten bild 1. Lerjevallssjön
Här utesluten bild 2. Här låg en gång Örn-Olas (teckning)

o  o  o  o  o  O  O  O  o  o  o  o  o

By som försvann

Signaturen Götbo

[Kristianstadsbladet 11 april 1964]

I våra dagar är det inte ovanligt att en hel by försvinner utan hjälp av naturmakterna. För några decennier sedan skulle man inte trott att sådant vore möjligt, men för statsmakterna tycks allt vara möjligt.

En av de försvunna byarna i Vånga socken är Spångabro. Under äldre tider fanns det endast en gård här. Så småningom växte det upp det ena torpet och jordstugan efter den andra och bildade en hel liten by. På 1920-talet stod ännu den halmtäckta grå gården och en och annan förfallen torpstuga kvar. Det var en säregen stämning av torftighet och ödemark. Under vår- och höstkvällar hörde man tjäder och orre spela i skogskanterna vid dalgången, där älgar gärna betade i lugn och ro.

Den gamla gården blev riven och ombyggd men står nu sedan några år öde. Torpavångarna har återerövrats av skogen, och det är svårt att leta rätt på de gamla husgrunderna, invid vilka man stundom kan hitta enstaka tynande ”kyrkblomster”.

Ett hundratal meter väster om Spångabro låg det forna Skäraboda, nu nästan helt bortglömt. Det är ej mindre än fyra byar, som här stöta tillsamman med sina utägor. Förutom Rosendal är det Mölleryd, Norra Kopparetorp och Södra Mjönäs, som här ha sina ”skälstenar”. Vid 1800-talets senare årtionden bodde här bl.a. Skära-Lassen, Rosa-Oreden, Tomma-Svenne, Bygges-Annesen, Modigs-Olan, Bjära-Massen och Knorre-Nissen. Senare kom hit Berggrena-Svennen, Kitta-Per, Slätta-Nissen och Jocka-Jössen. Några av dem voro i hög grad originella, och nedan ska jag berätta något om dem.

Namnet Spångabro är inte av särdeles nytt datum. I handlingar har jag påträffat det först 1710 i Villands härads dombok. Brofogden Paul Persson Bure hade då instämt samtliga ”Norratorps” (N. Mjönäs) och S. Mjönäs åboar för att de ej färdiggjort den bro, som kallas Spången. Bönderna svarade i en skrivelse, att när de sluppo utskrivningar, skulle de laga bron. Det började ju bli kritiskt för de svenska trupperna. Magnus Stenbock hade ju med nöd och näppe lyckats driva danskarna över Öresund. I skogsbygderna i norra Skåne fanns det bland befolkningen ännu många dansksinnade, och svenskarnas behandling av snapphanarna var ännu i gott minne.

Det är inte otroligt att Spångabro på den tiden hade rätt stor betydelse ur strategisk synpunkt. För övrigt hade den betydelse för befolkningen i de nämnda byarna. Över den gick deras väg till Vånga kyrka, dit de skulle vid dop, bröllop och jordfästning.

Per Svensson, Kittabacken (Foto Gustav Nilsson, 1952)

Per Svensson, Kittabacken (Foto Gustav Nilsson, 1952)

Sedan gården Spångabro om cirka 125 tunnland våren 1960 försåldes till Domänverket är bygden helt avfolkad. En som höll ut i det längsta var Per Svensson, Kitta-Per. De sista åren vågade han inte bo ensam här utan flyttade till Hjärsås ålderdomshem, där han avled strax för påsken 1960. Han var född på Kittabacken och hade liksom fadern bott där så gott som hela sitt liv. Det var en sympatisk och originell person. Han bodde i en gammal mycket rymlig ryggåsstuga, som var så fullpackad med många årgångar av Kristianstadsbladet, veckotidningar och tablettaskar, att det endast var med svårighet han kunde komma till den breda av ohyvlade bräder hopspikade sängen. Sängkläderna var inte av nyaste datum och hade aldrig ”luftats”, sedan Kristina, Pers hustru, dött omkring 1925. Lakan var en lyxsak, som eremiten Per föraktade. Rummet uppvärmdes med en Simsonugn, som eldades från det rymliga köket. Träden kapades i längder om 5 à 6 m. men klyvdes inte. Så stacks storändan in i sättungnen och sköts in efter hand som de brann ner. Det var en urgammal metod, som anstod Per.

Per Svensson prenumererade aldrig på någon tidning de senaste decennierna. Någon påstod, att han strax efter årsskiftena reste in till Kristianstad och på ”Bladets” exp. som makulatur inköpte hela föregående års årgång. Sedan läste han endast ett nummer om dagen och var således ett helt år bak sin tid i fråga om nyheter. Han var tidvis en flitig kyrkobesökare och i kyrkan och på kyrkbacken fick han reda på de viktigaste nyheterna från socknen. Han var nästan en levande mantalslängd och hade noggrant reda på när de flesta sockenbor var födda, döpta och vigda. Naturligtvis hade han även dödsfallen under de sista 50 åren väl i minnet. Det så gott som enda han antecknade var antalet fångade råttor och möss, som ofta uppgick till nära tusentalet om året. Det var ju så gott om ek- och bokollon i skogarna utanför stugan och värmen var skön i Kitta-Pers stuga och kök, när köld och storm rådde ute.

Strax utanför Bjäret (166 m) som Kittabacken officiellt heter bodde Berggrena-Sven i en mörk, dyster jordbo. Sådana är nu helt försvunna, och man förvånar sig inte över den stora barnadödligheten under äldre tider, när man tittat in i en sådan stuga. Den var ingrävd i en backsluttning och hade mestadels endast en yttervägg, där en dörr och ett litet fönster voro anbragta. Golvet bestod av jord och tilltrampad lera. Stundom lades ett litet trägolv i ena hörnet, på vilket sängen placerade, för att inte sängfötterna skulle ruttna upp. Under backstugornas sista år ersattes den öppna härden med en sättugn. Berggrena-Svens borgerliga namn var Sven Karlsson. Han var född 1848 i en liknande jordbo, som [den] han själv bodde i, i Dyneboda utmark i ett torp, som fått det betecknande namnet Djupadal, och där hans syster Lill-Inga bodde hela sitt liv, tills hon efter en kall februarinatt fanns ihjälfrusen och översnöad.

Sven Karlsson livnärde sig och sin familj på arbete hos bönderna i trakten, men han sysslade även med repslageri med mycket primitiva redskap, som nu finns på Kristianstads museum. Råmaterialet till repen var lindbast, som Sven själv helt beredde.

Mest bekant var Sven Karlsson som storljugare och joddlare. Det senare kallade han turla, och det kunde höras på en hel mil, påstod han. Han hade en god sångröst även på äldre dagar, och en gång hörde jag honom sjunga ett flertal sånger ur Fritjofs saga, vilka han kunde helt felfria. Hans lögner voro nästan otaliga men oförargliga. Kanske var det hans fantasi, som spelade honom ett spratt. Kanske var det sägnerna från gångna tider, som han omedvetet återberättade. Han hade sett jätteormar, som när de reste sig på stjärten, syntes tre famnar över den intilliggande furuskogen och med blixtrande ögon glo på Vånga kyrka. På höstkvällar hade han mer än en gång sett en älg med en ”skogssnuva” på ryggen störta ut ur skogen i norr och fortsätta i dalgången mot sydost. Detta var endast ett par prov på hans upplevelser.

Hans yngste son, Arvid, som var något sinnesslö vistades ständigt i hemmet. Han beundrades av sin far, som hade förhoppning om att han skulle bli en skicklig ”trollgubbe”. Men Arvid avled i 20-årsåldern. Då Sven hos likkistesnickaren skulle beställa kista åt honom, sa han: ”Gör nu kistan rymlig åt honom, för har han bott trångt i hela sitt liv, ska han åtminstone ha en rymlig kista att vila i”.

Berggrena-Sven levde i misär och dog i misär. Han blev allt ensammare. Då han inte hörts av på en tid, skulle en ledamot av fattigvårdsstyrelsen besöka honom. Det var en makaber syn, som mötte honom. Förskräckta skyndade råttorna sig in i sina gömslen i murarna. Den döda kroppen bar vittne om deras framfart.

 

Här utesluten bild 1.  Männen från vänster: Jöns Hansson (Jocka-Jössen), Nils Jönsson (Slätta-Nissen), Per Svensson (Kitta-Per), Dragon Wulf, Mölleryd.
Här utesluten bild 2. Kitta-Pers gård från söder.
Bild 3 (ovan). Per Svensson, Kittabacken
Här utesluten bild 4. Djupadal, Lill-Inga Karlssons stuga, Sven Karlssons födelsehem.

 

Läs också >> Det gamla torpet

Annonser

5 Responses to Den döda byn

  1. […] I förteckningarna finner jag följande artiklar som verkar intressanta med anknytning till Lerjevallen och Den döda byn. […]

  2. Kenneth Palmqvist skriver:

    Hej.
    Vore mycket tacksam om ni har någon information on Skäraboda nära Kaffatorp att delge mig. Min farmors far, Nils Olsson och min farmors mor Anna Johansdotter bodde där någon gång 1920/25. Nils livnärde sig bl.a på att fläta ”kålafat” och tvättkorgar. Tidigare hade de tjänat på Råbelöfs säteri.
    All information är av glädje, även om Kaffatorp. Har med stort intresse läst ”Den döda byn”.

    Hälsningar / Kenneth Palmqvist

    • Svenolov Lindgren skriver:

      Kenneth, hejsan
      Mitt första tips är att du kontaktar Oppmanna-Vånga hembygdsförening med din fråga; adresser finns i bloggen.

      Mitt andra tips är att att någon som läser din fråga skall höra av sig och besvara den.

      Tack för din kommentar i naturbloggen. God fortsättning på 2010.

  3. jan-åke skriver:

    Jag bor nästgårds med alla ruinerna. Anders i Mjönäs har visat mej många gamla torp och ruiner. Roligt att få läsa om dem. Nyttigt också, att kunna tänka på sådant som är gammalt.

    • Svenolov Lindgren skriver:

      Tack Jan-Åke för din kommentar.

      Du bor i ett vackert och intressant landskap. Jag minns många fina vandringar i dessa trakter från tiden när jag var ung fältbiolog och flera kanotfärder i Immelns sjösystem.