Rektor med osanna, vilseledande och över-drivna meriter

 

Per Eriksson hade blivit rektor för Nordens största universitet och chef för en av landets största myndigheter med 6 tusen anställda, 46 tusen studenter och en budget på 6,5 miljarder kronor.

Den 22 mars 2007 befordrades generaldirektören Per Eriksson till professor i signalbehandling vid Lunds universitet. I hans ansökan om att bli rektor för universitetet fanns senare exakt samma hand-lingar som hade gjort honom till professor. Ett och ett halvt år efter befordran till professor tog Per Eriksson emot rektorskedjan i Lund.

Per Eriksson hade då själv blivit professor och rektor för Lunds universitet på osanna, vilseledande och överdrivna meriter, har Sydsvenskans granskning visat.

 

Få forskare blir professorer. Det förutsätter normalt ett omfattande vetenskapligt arbete i internationell klass och numera också en peda-gogisk gärning. Per Eriksson hade inte mycket av detta.

Han hade gjort en fin karriär som tjänsteman, men det var meriter som inte på något sätt kunde ersätta kärnan i professuren: forskning och undervisning. Hans viktigaste meriter var gamla, rent av åldersstigna. När Per Eriksson utsågs till professor 2007 hade han inte publicerat något självständigt vetenskapligt arbete sedan 1989.

Professorsbefordringar skall föregås av en strikt granskningsprocedur. För att säkerställa att kandidaten håller måttet värderar externa sakkunniga den sökandes meriter. Mellan de sakkunniga och den som skall utvärderas får inga beroendeförhållanden eller andra kopplingar finnas.

De som granskade Per Erikssons meriter var inte oberoende. Flera nyckelpersoner hade kopplingar till honom: gemensamma resor, styrelseuppdrag och stora forskningsbidrag från den myndighet där Eriksson var chef.

När Per Eriksson ville bli professor, gjorde Lunds Tekniska Högskola också avsteg från sina annars så hårda krav; Per Eriksson slapp bland annat en lärarkurs. Under samma tid nekades emellertid flera forskare med betydligt starkare meriter befordran.

Helt utan meriter var Per Eriksson inte. Han hade sex (!) vetenskap-liga artiklar i viktiga tidskrifter. Och han hade erfarenhet av att hand-leda doktorander, men bilden av den framgångsrike handledaren var inte sann. Han framhöll sina insatser som uppfinnare och var inne-havare av patent men också dessa påståenden var oriktiga.

Utbildningsdepartementet vill inte kommentera uppgifterna om att Per Eriksson blev rektor på vilseledande meriter utan hänvisar till univer-sitetsstyrelsen – som bara lägger locket på:
– Jag har inga kommentarer, säger Allan Larsson (en gammal social-demokrat).

Rektor för Lunds Tekniska Högskola konstaterar i sin blogg att ”hand-läggningen av Per Erikssons befordran till professor har skötts på ett pro-fessionellt och korrekt sätt”.

En av Sydsvenskans läsare kommenterar:
– För oss som jobbar på ett universitet, så är detta inte förvånande. Det visar bara, återigen, att det handlar inte om kompetens. Det handlar om kontaktnät och att ha rätt bakgrund, rätt vänner, rätt kön och rätt hudfärg.
  Det finns många alternativ till Eriksson med bättre meriter men som inte haft rätt kontakter för att få samma ”gräddfil”.
  När ska man sluta kvotera in vita män till viktiga positioner och börja anställa och belöna efter kompetens?

 

En av de första arbetsuppgifterna för rektor Per Eriksson blev att ta fram nya regler för hur uppgifter om vetenskaplig oredlighet – alltså fusk – skall hanteras vid Lunds universitet. Sådan oredlighet är att ge ”vilseledande uppgifter om en persons insats i forsk-ningen”.

 

SL